Ett tragikomiskt äventyr om Frilansskådespelaren och Sylvia Plath, om det som kallas galet och hur det är att ha ett tunt skal. En enaktare med mycket musik och koreografi.
“Ibland när jag ska gå på spårvagnen å jag känner att jag har en fis på gång så går jag på längst bak och försöker portionera ut den i en långsam stril medan jag går hela vägen längst fram i vagnen och sätter mej. På det sättet hoppas jag att fisen har fått en så stor spridning att ingen kan härleda den till mej.” Labila Erixon, livsstrateg
“Folk envisas med att säga att jag kommer att få jobb för att jag är så rolig, kreativ och begåvad, så jag har börjat säga att jag sitter och skämtar och gör installationer med tomburkar hela dagarna i ända för att fåtyst på dom” Nelly Leander, nyexaminerad och arbetslös skådespelare
“Jag hade vunnit en novelltävling i en modetidning. Jag arbetade på en tidningsredaktion i New York och jag visste att något var fel på mig. Jag var inte upprymd som jag borde vara utan hade nån slags svävande glaskupa som låg mellan mig och världen” Sylvia Plath, poet.
Av: Kristin Falksten
Medverkande: Kristin Falksten och Joel Berg
Gitarr: Jonas Lundberg
Koreografi: Helena Ström och Kristin Falksten
Regi: Svante Grogarn och Kristin Falksten
Premiär på MasthuggsTeaterns scen 17 mars 2010